När jag var liten fick jag skämmas många gånger. Min pappa skulle på syrianskt vis pruta överallt. Trots att jag var liten förstod jag att man inte gör så i Sverige. En gång fastnade jag för en spegel med Elvis på, ni vet en sån där snygg 80-tals-idol-spegel. Elvis var och är kungen för mig. Det fanns två fina speglar och pappa såg detta som ett bra tillfälle att pruta. ”Vad får jag för pris om jag köper två” hörde jag medan jag diskret försökte avlägsna mig. Jag hör ett mumlande svar, ser pappa stelna till och titta förnärmat och sedan komma fram till mig och säga på syrianska: ”Kvinnan säger att man inte får prutta här, men jag pruttade inte, jag lovar.” Det är inte så lätt att höra skillnaden mellan pruta och prutta. Jag gav en snabblektion i skillnaden mellan ett kort och ett långt u. Med en suck av lättnad köpte pappa båda speglarna utan att pruta – eller prutta för den delen.

Sedan dess har jag lärt mig att det inte bara är syrianer som prutar. Även den så kallade överklassen i Sverige prutar. Man går in i den fina lilla boutiquen, väljer ut ett par plagg för några tusen och frågar vad man får för pris. Trots att prislapparna tydligt anger priset. Det är inte så att man inte kan läsa, utan man förväntas nästan att pruta. Och man gör det med viss stil och finess, något annat vore helt fel. Och så får man några hundra i rabatt, som man istället lägger på en fika på Rosendals trädgård.

Jag har upptäckt att likheterna mellan syrianer och den svenska överklassen inte slutar där. Traditioner och appearence är mycket viktiga. Att ha det senaste och dyraste ger status. Snygga dyra bilar är ett måste. Både grupperna hanterar svarta pengar på ett eller annat sätt. Och ens partner måste uppfylla några grundvillkor. Bakgrund och ekonomi granskas. Partnern godkänns och förlovning deklareras. Se bara på Kronprinsessan Viktoria, vars ”Daniel av folket” fick läras upp i många år, kännas in och slutligen godkännas inte bara av pappa Kungen men också av regeringen.

Trots att jag är syriansk har jag inte förmågan att pruta. Jag har inte heller överklassens självsäkerhet för att bemästra en snygg prutning. Och jag måste nog säga att jag föredrar pruttar framför prutar.

Nyinvigningen på söndag började trögt med en första timme med enstaka firare och slutade med fest på Englagåva. Barn springandes omkring, intresserade medlemmar, supportande vänner från Södertälje, Stockholm och Örebro. Hela familjen har slitit hårt de senaste veckorna, plus några underbara vänner som finns där som om de vore en i familjen; Lena, Nisa och Hanna. Tack så mycket för all hjälp! Så vad har vi gjort? Inrett en katastrofkällare genom att lägga golv, riva ner vägg, lappa golv, måla väggar och tak, stänga igen två valv, ordna med belysning, sy en tapet av Molntyg, ordna med proffsiga prislappar. Allt detta har krävt många arbetstimmar, många kloka huvuden men framför allt arbetsglädje och tålamod.  I kväll känner jag en enorm tacksamhet för de fina människor som finns i min omgivning.

Kram till er alla från Helen

PS Om ni vill se fler bilder från invigningen kan ni gå in på englagåvas sida på Facebook.

Fredagen dominerades av jobb och jag kände att jag hade gjort mig förtjänt av over-seas resan. Utmattad och nästan yr smällde jag i mig en chokladkaka för att orka med sista mailen. Jag blev istället illamående och la mig i sängen men påmindes snabbt av Linda att vi faktiskt är i Miami och att det inte finns tid för att spy bort kvällen. Så sant, så sant. Jag tog några djupa andetag och satte på mig ansiktet (läs: smink).  Vi bestämde oss för att äta smårätter på hotellet. Vi pratade om allt, ett brett register av känslor kom upp till ytan, vi kiknade av skratt, blev sentimentala, ledsna och tår-ögda så den enträgne kyparen backade. Det blev en fin kväll som jag upplevde med en fin vän.

På lördag rullade den svarta Audi Q7:an in och vi tackade snygge Carlos för leveransen och hoppade vant upp i bilen, satte på solglasögonen och gungade huvudet i takt till yo-yo musiken som strömmade ur radion. Det funkar inte i Södertälje, men tro mig, det funkar i Miami. Promenaden på Art deco gatan Ocean Drive slängde oss tillbaka arkitektoniskt till 20-30 talen, men människorna kändes nästan futuristiska. I stilen, håret, läpparna, tuttarna. Där finns gamlingarna som ser ut att stå i motvind, latinamerikanerna som opererats till att likna katter, tjockisarna som trotsar modevärldens riktlinjer och stolt visar hullet. Vi nonchade flera inkastare på gatan tills vi fastnade för ett ställe där vi fick strawberry daiquiri i glas så stora att vi lätt hade kunnat svalka våra ansikten i. Efter maten tog vi en promenad på Miami Beach. Reckon! Stranden var förvånansvärt full med soldyrkare och några modiga badare. Vi doppade fötterna, en kall men ljuvlig känsla i den varma solen. Hemma är det ju snö och kallt.

På kvällen åt vi på The China Grill. Fantastiskt god mat, jag vågar nog påstå att det är det godaste jag någonsin ätit på restaurang. Och det trodde jag aldrig, att det skulle hända i USA. På kvällen svettades vi på Mango. Ett litet och trångt ställe med klientel i alla åldrar och former. Jag måste medge att jag var lite skeptisk till upplägget i början men baren blev lätt höjdpunkten på dagen. Vi dansade, tittade och tjöt av förtjusning… Mer säger jag inte, ni får besöka stället när ni är på Ocean Drive. Men jag har bilder och filmsnuttar som bevis som jag tänker ta fram snöiga och kalla dagar. Och är du med mig då kan vi tjuta av förtjusning tillsammans.

Kram till er alla som har läst min resedagbok. Detta är den sista rapporten. Nu tänker jag sova bort jetlagen.

Helen

Jag är dödstrött men vill inte svika mina trogna läsare (läs: systrar). Flygresan igår från Philadelphia ner till Miami sov jag bort och väcktes av en steward som formligen skrek: Welcoooooome to Miaaaaaamiiiiii, i högtalarna. Efter en lång harang om vad som finns i Miami förklarade han att han ju kan inte välkomna resenärerna på detta sätt när de landar i Philadelphia så han passar på de gånger han flyger till Miami. Jag gnuggade bort sömnen och såg de majestätiska palmerna utanför. Welcome to Miami! En pratglad taxichaufför guidar mig på vägen och när vi kommer fram till hotellet är vi tillräckligt tjenis med varandra att jag kallar honom grandpa’. Vilka härliga människor det finns!

Ja ni, hotellet. Hotellet är ett fem-stjärnigt, nybyggt shit-pomfritt hotell. Så är det när man inte bokar själv utan blir inbjuden. Fantastiskt fint och smakfullt inrett. Jag beundrar skapelsen men känner mig sedan som hemma efter cirka 15 minuter. Så snabbt går det gott folk att vänja sig vid livets goda. Jag känner mig hungrig och överväger att gå ut och äta men uptäcker att min inbox är full så jag bestämmer mig för att jobba och beställa till rummet. Ser på menyn att maten faktiskt inte är så dyr och väljer pasta med tonfisk för 16 dollar. När maten kommer ser jag att notan hamnar på cirka 30 dollar. Jga har aldrig förstått mig på alla skatter, avgifter, påslag och servicetillägg som uppstår så fort man ska köpa eller beställa något i USA så jag håller god min och njuter av maten.

Efter en timmes arbete slocknar datorn, och då börjar jakten efter en adapter. För ni förstår att detta shit-pomfritt hotell har inga adaptrar som passar svenska mått. Personalen inser förläget att de inte kan vara till tjänst och jagar och ringer och testar - men inget hjälper. Nåja det kanske är dags att sova ändå försöker jag tänka positivt. Jag läser igenom min presentation inför morgondagen och somnar i den ljuvligt sköna sängen. Efter en timme vaknar jag med ett ryck som inte är av denna värld: MITT HÅR! Hur ska jag fixa mitt hår utan plattång när jag inte har en adapter som fungerar!!! Hjärtat slår snabbt och jag blir kallsvettig. Jag försöker att andas men kommer på mig med att hyperventilera. Jag råkar se mig i spegeln men måsta titta bort för att slippa min skräckslagna blick. Efter vad som känns som en evighet försöker jag intala mig att det kommer att ordna sig. Det är bara att föna håret som på den gamla goda tiden.

Morgonen kommer och efter en omsorgsfull föninsats ser det ut som om jag har en kalufs med könshår på huvudet! Är man syrian och tjej så vet man vad jag menar. Jag försöker föna ännu mer, det blir aningen bättre men jag bestämmer mig att ha en tofs. Luggen borde jag ju kunna fixa. Men inte. Då blir jag irriterad! Här är man på ett femstjärnigt hotell och de har inte ens en adapter som passar. Och då slår det mig, de måste ju ha en plattång! Jag ringer ner till receptionen och förklarar på bästa Anna Anka manér att de inte lyckades hjälpa mig med en adapter och att de därför får skaffa en plattång till mig. ”Just a few seconds maaaaam” hör jag och blir nästan gråtfärdig av lycka. Plattången levereras och efter ytterligare en hårbehandling ser jag ut som million dollar och kan gå ner och möta världen.

Dagen avslutas med middag på en argentinsk restaurang med Linda och hennes svåger och kompis. Så nu är buken stor och stinn.

Sussa sött Sverige.

Nu är kroppen helt amerikaniserad. Den går på amerikansk tid och mat. Jag testade idag för första gången macaroni and cheese. Bland det mest amerikanska man kan äta. Serverades med stekt lax. Ingen kulinarisk upplevelse men inte desto mindre gott. Påminde lite om studenttiden då jag kokade pasta och rev en massa ost på så att det smälte, och så på med salt och svartpeppar.

Idag var det mest hårt jobb, framför datorn och sedan ett möte som jag är helnöjd med. Inget slår face-to-face. Sedan följde jag med en kollega som skulle plocka upp sin flicka från dagis. På vägen dit berättade jag om det svenska dagissystemet, och om att våra barn går på Tom Tits förskola, om pedagogiken, och hur nöjda vi är med förskolan. När vi kommer fram tappar jag nästan hakan. Framför mig står ett fantastiskt hus – just det, förskolan. Byggnaden står på gigantiskt stor mark som utnyttjas på alla sätt och vis av barnen. Jag fick höra de mest fantastiska historierna om olika aktiviteter som bedrivs på förskolan. När vi gick in i byggnaden slogs jag av takhöjden, ljuset och de stora ytorna. Helt annat mot den 70-tals interiör som möter de flesta barn i Sverige. På väggarna fanns barnens konstverk upphängda, och alla konstverk hade en bild infälld som föreställde barnet i kreationsprocessen. Bilderna var fantastiska, i färg och snyggt komponerade. Jag förstår ju att alla amerikanska dagis inte är så fina, men ändå, jag njöt.

Vad gjorde jag sedan? Vad tror ni? Shoppade såklart! Jag mötte upp min vän Linda som råkar befinna sig i Wilmington också, och vi tillbringade 2 timmar på TJ Max där vi gorde fina designerfynd. För den som inte har förstått så åker man inte till USA för kulturens skull utan för, just det, shopping. Det är en konst att shoppa och rätt så ansträngande. Dags att sova tror jag. Imorgon är det Miami nästa.

Sov gott Sverige.

Natten blev inte som jag tänkt mig. Inga barn fanns där som väckte mig för kissning, men jetlagen gjorde sig påmind för jag vaknade varje timme från två och framåt. Vid sex gick jag upp och tog en lång, varm dusch. Satte mig sedan och jobbade lite tills jag blev hungrig. Men hotellfrukosten var inte heller som jag tänkt mig, så imorgon tar jag nog bara en bar. Försökte använda mitt must-have reseföremål, plattången, men den funkade inte heller så bra. Adaptern visade på 100V istället för 220V. Voine, voine…

Minibussen tog mig till jobbet vid 8.30. Jobbet ligger egentligen bra tvärs över vägen, men som chauffören uttryckte sig när jag föreslog att jag kunde promenera: ”Why bother when you can get a ride”. Ja, så kan man också resonera. På jobbet fick jag Starbucks kaffe, fantastiskt gott faktiskt. Men det märks att man är i USA, jag valde starkaste styrkan, men det smakade som vanligt svenskt kaffe. Efter två avklarade möte och en hel arbetsdag åkta jag och kollega för att shoppa, vad annars. Först stannade vi till vid Red Robin för att få i oss lite energi i form av riktiga stora amerikanska burgare. Jag blev förvånad över att restaurangen nästan var fullsatt, en måndag kväll, och påmindes om middagen på Touch of India i tisdags, då jag och min man var de enda i restaurangen. I USA går man ut och äter, ”why bother when you can get it in the restaurant” liksom?

Sedan tog vi bilen till Target. Där finns allt, och då menar jag ALLT! Man går nästan vilse. Jag var dock duktig och köpte inte särskilt mycket. Hittade fina Paul Frank pyjamasar till barnen och kusinerna. Engla hade tur, hittade en bedårande vit klänning med stora svarta prickar och grönt chiffongband i midjan. Köpte några askar Tazo te och blev tipsad om Ghirardelli choklad, tillverkad av ett kaliforniskt företag sedan 1800-talet. Min syster Sema har ju skämt bort hela familjen med Schweizisk choklad, men detta var riktigt, riktigt gott. Ja, om ni undrar så sitter jag och knaprar ”dark chocolate with toffee bits and caramelized almonds” i skrivande stund. Det lutar mot sträng diet när jag kommer hem.

Nu är klockan 10pm US time, och 4 am svensk tid. Dags att sova för att orka med morgondagen.

Godnatt gott folk.

Att åka business över Atlanten är som en dröm. De åtta timmarna flög iväg – bokstavligt och bildligt talat. En trevlig pratglad herre på min högra sida, mat i omgångar, sallad, frukt, fräscha efterrätter och champagne! Komfortabel, rymligt säte som gick att ställa i fullt liggläge med massagefunktion i ryggen! 23 filmer on demand, oräkneliga musikkanaler, spel – och allt manövreras med en joystick. Du behöver alltså inte lyfta på rumpan för att få allt detta. Det servas direkt till dig – med ett leende. En dröm alltså, men på riktigt. Alla som klagar på att det är jobbigt att resa, det säger ni bara för att andra inte ska få upp ögonen på denna lyxtillvaro. Jag kan säga att jag åkt i business class till England många gånger men det är visst skillnad på business och business.

Väl framme blev jag upplockad av limo service, landade bekvämt på hotellet, slängde in mina grejer, och åkte shuttle till närmaste mall. Vart annars! Jag hade ca två timmar på mig och upptäckte direkt när jag kom in  i första gigantiska butiken – Macys – vilket fantastiskt utbud det finns in da USA. Jag hoppade glatt mellan märken, blusar, klänningar, solglasögon, bling-bling - you name it! Allt finns hundrafaldigat. I mitt stilla sinne skämdes jag lite för den gången för många år sedan som jag tog med mina amerikanska kollegor på shopping i Stockholm. Sverige ter sig som ett kommunistland i detta shopping-Mecka. Tre kassar blir det snabbt, jag förnimmer den gudomliga obligatoriska doften av cinnamon buns, noterar de enorma portionerna i food courten, går av misstag in i Lane Bryant butik och letar efter rätt storlek men upptäcker att alla människor i butiken kommer i king size. Gläds över att jag kommit till landet där folk ber om ursäkt när de går in i en, håller upp dörren och möter blicken och hälsar glatt när man kommer in i butiken. Jag blir sedd, jag är inte osynlig hinner jag tänka innan mitt fokus byter riktning och jag ser några yo-yo människor som på något sätt glider fram på golvet, med ett släpande ben och en grym blick. Respect!

Shuttlen plockar upp mig och på vägen till hotellet nämner jag att jag är hungrig, varpå chauffören pekar ut alla restauranger utmed vägen. Han ser lite förvånad ut när jag frågar om jag kan köpa frukt någonstans. Tänker säkert på hur konstiga vi utlänningar är som inte vill ha en rejäl steak. I livsen förundras jag återigen över utbudet, oändliga rader av chipspåsar, engångsartiklar som jag skulle döda för att få tag på i Sverige, polerade röda Snövit-äpplen där man blir informerad om antal kalorier i ett medelstort äpple, gigantiska tårtorna som nästan ser konstgjorda ut men som faktiskt är tänkta för konsumtion… Det tar liksom aldrig slut. Jag köpter lite jordgubbar, plommon, vatten och beger mig gåendes till hotellet.

Sätter igång datorn, gläds över att tekniken fungerar och lyckas få igång motivation till att jobba och förbereda möten inför morgondagen. Nu gott folk ska jag fixa mina naglar och sedan sussa gott i ca nio timmar – imorgon vankas hotellfrukost!

Godnatt!