Varje månad väntar jag ivrigt på två tidningar som jag verkligen älskar att läsa, MAMA och Family Living. I detta nummer av MAMA fanns det ett reportage om en trebarnsmamma, Linda som är född -77. Under hennes graviditet drabbades hon av en inflammatorisk bröstcancer som är en mycket aggressiv canserform. Jag läste och grät, läste och grät mer tills en kund kom in och helt plötsligt kändes det lite ”awkward”. Här stod jag i kassan och hade massa mascara som runnit ner för hela kinden.
Jag har sen den dagen läst bloggen varje dag och kan inte sluta tycka synd om denna familj. Jag tror inte att syftet med bloggen är att man ska tycka synd om henne men det är verkligen svårt att låta bli. Tänk att vara så ung och veta att man inte kommer att få uppleva sina barns uppväxt. Att inte finnas när de i tonåren har kärleksproblem och inte vet vad de ska göra. Bröllop och barnbarn…
Själv fyller jag snart 30 (sa jag detta högt:-) och har tyckt att det känns lite jobbig, har lite åldersnojja. Trodde liksom att gravitetskilona skulle vara väck när jag fyller 30. Och att man skulle har en stadig ekonomi, och det har ju varit lite svår eftersom vi i 10 månader betalat dubbelt för boende. Inte så där jättekul. Hela tiden lyckas man tycka att det är så synd om sig själv, jag gör i alla fall det. Om jag bara hade det, och om jag bara gick ner 7 kg och om bara massa mer…. Och så läser man om en tjej i typ samma ålder, mamma, och fru som bara önskar sig en sak: ett friskt liv. Det är allt: ett friskt liv. Det får ju en att känna sig så dum för all ångest man har för dem där extra kilona. Och so what?! Vi betalar för två hus, och visst finns det massa annat skoj man skulle kunna göra för de pengarna,men det går ju runt för oss. Mitt nyårslöfte är att sluta älta det som kunde varit annorlunda och verkligen njuta av mitt liv och mina underbara barn. Att tänka positivt….
