Skrivet av Helen den 01 april 2010 klockan 19:40 View Comments
Massage på tisdag, frissan på onsdag och fotvård idag. Det tar på krafterna att hålla sig snygg så det ska bli skönt med fyra dagars ledighet. ”Är det skärfredag idag mamma” frågade Liv i morse. Nej, det är faktiskt inte så lätt att hålla isär alla begrepp och högtider och traditioner, vad man ska äta och när man ska äta och hur äggen ska vara, särskilt om man är syrian-svensk. För då firar man allt dubbelt upp. Så våra stackars barn tror att tomten kommer två gånger, att man får påskägg av alla släktingar, att man även får en peng till påsk,
Och det här med blåkulla och påskkärringar och häxor och Jesus. Bolibompa idag handlade om allt nämnda förutom Jesus. Inte konstigt att barnen har en konstig bild av vad alla högtider handlar om. Och det är tur att vi har grannen Klaudia som med inlevelse berättade för våra barn om Jesus lidande, om uppståndelsen och om att Jesus fortfarande finns med oss. Barnen köpte hela historien, på samma sätt som de köper den om häxorna och blåkulla.
Dagis skulle servera påsklunch och man måste ju vara utklädd till påskkärring då. Trots den stora vårtiga näsan såg Liv bedårande ut. ”Men mamma häxor är ju elaka, jag måste se arg ut!” Javisst, och här har vi resultatet.
Glad Påsk kära vänner
Kategorier: Kläder, Kulturella skillnader, Våra barn
Skrivet av Helen den 25 februari 2010 klockan 19:40 View Comments
I tisdags var det 10 år sedan jag och min man träffades. Det var efter-jobb pub på McLovis i Södertälje, inte det roligaste stället kanske men vi fann varandra som vänner. Vi pratade och pratade och pratade – i 3 månader. Min pappa undrade lite om oss två men jag bedyrade att vi endast var vänner. ”Ingen man är så mycket vän med en kvinna utan att det finns något bakom dörren” förklarade pappa (syrianskt uttryck). Framåt våren hände något, inte bara med blommorna och bina, jag upptäckte att jag och Clas flirtade med varandra! Och sedan var det kört. 10 år senare sitter vi i radhuset, med etablerade jobb, bil och två barn.
Kalassmycke. Går att beställas på englagåva.
Så i tisdags levererades en stor underbar bukett med tulpaner och blåbärsris till mitt jobb. ”Till min ökenprinsessa” stod det på kortet, Clas kodord för mig. Buketten pryder fortfarande mitt annars så tråkiga skrivbord med alldeles för mycket papper med tanke på att vi lever i ett så kallat papperslöst samhälle.
Hur som, vid tre plockade jag upp Clas och vi checkade in på Hotell Skogshöjds Spa. Vi drack cava, åt frukt i massor, bubblade, bastade och fick varsin behandling. Godis för själ och kropp i dessa tider! Jag kan verkligen rekommendera stället, har varit där så många gånger att det börjar kännas som hemma.
På kvällen åt vi suverän indisk mat på Touch of India, vid Ragnhildskyrkan. En nyöppnad restaurang med jättetrevlig personal. Det är ingen självklarhet att man får bra service i Södertälje, så jag ratar konsekvent ställen som uppvisar någon slags dryg besser-wisser nonchalans, och återkommer och promotar ställen med vettig personal. Och på Touch of India får ni ödmjuk och vänlig service.
Efter maten förklarade jag för Clas att han gett mig den största gåvan. Han utgick från att jag pratade om diamantringarna jag fått i 10-årsgåva. Men nej, Clas gåva är våra barn. Och Clas fick detta fina halsband som bevis på det. Är det någon som undrar om jag köpte ett till mig också?
Kategorier: Kulturella skillnader, Smått o gott, englagåva
Skrivet av Helen den 04 mars 2009 klockan 15:27 View Comments
Jag vill tipsa om en underbar och mycket underhållande artikel i DN, I väntan på Sverige – Mät din snorre. Den får mig att tänka på en händelse som min pappa berättar ibland och som vi kiknar av skratt till.
Min pappas kusin är på bussen på väg mot Ronna – eller var det Hovsjö? Hur som helst, hon bär på några tunga matkassar. Det är trångt och bökigt på bussen som kör snabbt och kränger i alla kurvor. Plötsligt tappar pappas kusin taget om en matkasse och innehållet åker ut och rullar runt på bussgolvet. En vänlig manlig resenär börjar hjälpa till och plockar upp maten. Pappas kusin skäms lite grann och säger högt och tydligt ”Håll käften, håll käften!” till den vänlige mannen. Mannen tittar på henne frågande men säger inget. Pappas kusin undrar varför hon får den konstiga blicken men säger inget. Väl hemma berättar hennes dotter att orden hon skulle ha använt var så klart: ”Ursäkta, ursäkta!”
Kategorier: Kulturella skillnader
Skrivet av Helen den 02 mars 2009 klockan 23:39 View Comments
Jag som hade bestämt mig för att lägga mig tidigt varje kväll (jag blir helt enkelt en bättre människa om jag får min skönhetssömn) men istället hamnade jag framför första avsnittet av en ny omgång av Project Runway. För den som inte vet handlar programmet om ett gäng unga designers som får visa prov på deras talanger i ett elimineringsförfarande i en typisk dokussåpa-anda (avskyr alla dessa särskrivningar som förekommer på internet men jag lyckades inte sätta ihop orden utan att det blev ett finsktliknande ord med för ånga a-n). Det häftiga i detta program är att deltagarna faktiskt har talanger. Så nu sitter jag fast framför teven måndagar mellan kl 10-11.
Deltagarna i detta avsnitt fick uppdraget att skapa en kreation med hjälp av produkter från en livsmedelsbutik. Domarna liknade en av kreationerna vid en använd blöja. Jag fnissade till och kom att tänka på den gången då min mormor var på besök hemma hos oss en hel dag. Det var under en helg, Liv var nyfödd och jag och min man Clas var hemma. Vi lagade mat, städade undan, fixade kaffe, matade Liv, bytte blöjor osv. Framåt kvällen säger min mormor:
”Helen, du ska vara så nöjd med din man. Han hjälper till hemma (notera ”hjälper till”), han vet när man ska plocka undan disken. Du behöver inte instruera honom. Allt detta tycker jag att du ska vara tacksam för. Men jag vill också säga att är det något som inte passar en man så är det att byta blöjor.”
Jag försökte lugnt förklara för min söta mormor att det är vanligt att svenska män (även andra så vitt jag vet) i dagens samhälle byter blöjor på sina barn, men när jag såg hennes blick insåg jag att jag sedan länge förlorat matchen. Jag tog till mig hennes ”komplimanger” och avslutade att visst var det trevligt med en man som hjälper till 
Så här är en blomma till alla män som ”hjälper till” i hemmet!
Kategorier: Kulturella skillnader
Skrivet av Helen den 01 mars 2009 klockan 20:27 View Comments
Nu är det dags även för mig. Inte att gifta mig men att blogga. Jag har haft kluvna känslor inför hela fenomenet, läser nästan aldrig andras bloggar. Vem hinner med det eller hur? Väcka barnen, få iväg dem till dagis, jobba hela dagen, komma till dagis och bli bemött med ett: ”Varför hämtade du inte mig till mellanmålet!” Få dåligt samvete, ta sig hemåt, laga mat, få barnen i säng. En avskalad beskrivning som rymmer så mycket mer. När man väl sätter sig i soffan känns det som om en elefant har klängt sig på ens rygg hela dagen. När ska man läsa bloggar egentligen? Och desto mer, när ska man hinna skriva?
Men nu har jag alltså bestämt mig. Och måste erkänna att det ligger något fantasieggande över att min ord finns på internet för alla att läsa. Har sedan liten haft en dröm om att bli journalist… Nu får jag utrymme för mina drömmar i det fria skrivandet i en blogg. ”För skrivandet, i tiden.” Vad kommer då mina inlägg att handla om? Barn såklart! Vårt skötebarn Englagåva. Kulturella skillnader. Att bo i Södertälje. Inredning för barnrum. Och annat smått o gott som kan intressera den som inte har annat för sig än att blogga
Idag är jag hemma med mina sötnosar Liv och Noel. Grannens flicka Felicia är på besök och jag hör dem prata på övervåningen.
Felicia: Men snälla mamma!
Liv: Nej säger jag! Om du inte gör som jag säger så får du inte gifta dig efter lunch!
Felicia: OK då.
Jag vet inte vad Felicia har samtyckt till men prinsesskläderna finns inte kvar vid maskeradhörnan. Dags för bröllop!
Maskeradhörnan är det mest populära i Livs rum. Med en enkel spegel fäst på väggen som omgärdas av ditmålade guldkronor och maskeradkläderna i låda nedanför är det bara att börja klä ut sig!
Kategorier: Inredning, Kulturella skillnader, Våra barn
